Hej igen. Nu ska jag göra ett sånt där inlägg igen som kanske sticker i ögonen på någon...och kanske borde jag låta bli att yppa mina åsikter. Men hey, det är ju min blogg så det är väl det som är lite meningen...? Men jag säger redan nu så här i inledningen, att det här är ju bara vad jag tycker.

Vad det handlar om är julkalendrar. Ni vet såna där man förväntas göra själv till sina barn efter konstens alla regler (gärna sy, sticka och virka redan i augusti) och proppa fulla med små saker i paket, som barnen ska öppna varje dag. Alla affärer och reklamblad uppmanar mig att göra detsamma. Och när jag för femte gången fått frågan av någon om jag gjort en paketkalender än, blir jag till slut lite irriterad.

Nä! Jag har inte gjort någon. Och Nä! jag tänker inte göra någon heller! Mina barn är nämligen 3 respektive ett och ett halvt år. De vet inte riktigt vad december är eller huruvida det är tjugofyra, eller fyrtiofyra dagar till julafton. De har ännu inte lärt sig vad en vanlig julkalender är än, ni vet en sån där pappersvariant där man öppnar en lucka varje dag och får se en liten bild. En sån som var det enda alternativet när jag var liten... Där tänkte jag att mina barn skulle få börja. Varför skulle jag redan nu lägga ribban högre och lära dem att få en grej varje dag? Visst, det måste ju inte vara några dyra grejer (om nu billiga småprylar är bättre) men för att få ihop minst 24 stycken blir det väl ändå ett par hundra, kan jag tro. De hundralapparna gör sig säkert bättre någon annanstans. Vill man vara lite ädel och godhjärtad så här till jul, finns det många fattiga barn som skulle bli tacksamma och där pengarna bergis räcker längre än till jul.

Bara en tanke.

Tids nog kommer mina barn säkert också upptäcka att det finns något som heter "hemmagjord paketkalender" och då kanske jag inte slipper undan (om jag inte lyckas så kolossalt bra i min barnuppfostran att de säger åt mig att hellre lägga min tid på och ge pengarna till något vettigt...för det kommer ju säkert hända. Hrmf.) men den dagen den sorgen. Jag skyndar inte dit! Och jag har inte särskilt dåligt samvete över det heller.

Lusselelle

Av någon anledning tänkte jag att det var en bra idé att involvera barnen i årets första lussebullsbak...
Alldeles för mycket av degen åkte in i munnen och russinen försvann mystiskt så fort jag vände ryggen till, men annars gick det riktigt bra för oss. Bra, men inte fort.

Och jag tror nog resultatet blev godkänt av provsmakarna.