D-day

Jag har en dålig egenskap. (Ja, EN...!) Jag är riktigt dålig på att vänta. Att vänta på julen (det brukar jag börja med i augusti, ungefär), att vänta på tåg (och det får man ju alltid, mer än man borde), vänta i köer på Ica Kvantum, vänta på att datorn ska plocka fram den där sidan jag knappade in för fem minuter sedan... you name it, I hate it.
Idag har jag övat mer än nå'nsin på att vänta, men har inte blivit ett dugg bättre. Några kloka råd, någon?

Livet från ett nytt perspektiv...

Nu har jag utarbetat en ny strategi. Eftersom allt ändå, förr eller senare, trillar ner på golvet är det precis där jag tänker spendera mina dagar nu framöver - på golvet! Åtminstone fram till eftermiddagarna, då M slutat jobbet och kan komma och dra upp mig därifrån. Det finns faktiskt en hel del jobb som kan utföras härifrån...
Min svägerska har, under två veckors tid, ständigt varit på mig och frågat om jag börjat packa än. Tydligen ser hon en poäng med att börja med det några veckor innan flyttlasset ska gå. Och kanske tycker hon att det kan passa bra att göra det när man ändå bara går hemma och väntar. Nå, idag kan jag göra henne glad, för nu har jag börjat!! Ett hyllplan i bokhyllan, innehållet i tre byrålådor och ett köksskåp = sex kartonger.

Sån´t som jag sysslar med för att slippa flyttpacka (jag kallar det "arbete med det egna företaget..."): Här en ny minitavla som, förutom passepartout, bara mäter 12x12 cm.

Efter en riktigt lyckad morgon (tog fel på fil och mjölk efter ett år med skånemejeriet, sprang in i sängkanten med höger knä före och drog sönder de enda jeansen jag får på mig) börjar det nu arta sig. Har precis löst dagens lunchproblem genom att se till att någon annan fixar den åt mig. Lunch är nämligen det svåraste som finns! Att ställa sig redan klockan elva på förmiddagen och steka korv (näe, naturligtvis äter jag mer fancy mat än så, men det var ett exempel) känns ju galet. Men redan klockan 12 är man vrålhungrig och inser att man borde börjat just för en timme sen... Vilket alltid leder till den kreativa lösningen fil! Men fil innehåller inte kostcirkelns alla delar, har jag förstått, så emellanåt kanske man skulle byta ut den mot annat. Undrar vad jag får idag...?

Igår var vi ute vid vårt blivande hus på ett nytt besök. Det gamla paret, som redan överöst oss med plommon, äpplen, squasch, sallad, persilja, blommor, hallon, rödbetor..., ville veta om det kanske var några av deras gamla möbler vi ville ha. Det...var det inte. Men vi spelar teater rätt så bra, med resultatet att vi nu förmodligen kommer att ha en del möbler i huset redan när vi flyttar in.

Jo, vi fick med oss lite mer hallon också!

Fick lite papper över och resultatet blev 4 små minitavlor i nytt format, typ 15x30 cm, med årstidsmotiv. Hoppas att de inom en snar framtid finns även som tryckta "litografier".

Ja, må jag leva...

2-o till mig! Jäpp, jag har gjort det igen! Sopproblemet tillfälligt löst, men det brukar ju inte dröja så länge innan det är tillbax. Idag sprang jag dock på en farbror i leggings och kjol vid soptunnorna, så det blev lite mer underhållande än vanligt.

Idag är det den 16:e, och en stor dag närmar sig med stora kliv. Kanske några tänkte sig att jag syftar på sonens ankomstdag, men nix. Jag tänkte snarare på MIN födelsedag! Anser att det är av yttersta vikt att jag inte glöms bort bara för att vi planerar klämma in ytterligare en födelsedag i familjen under denna intensiva födelsedagsmånad (sorry, E & D). Syster upplyste mig om att 2 av hennes 3 tjejer föddes 11 dagar för tidigt. Sitter så'nt i generna skulle vi hamna just på den 17:e...Näe, han får komma nästan när han vill men inte i morgon, för den dagen är upptagen! Och inte på lördag för då ska jag på bio...

Tillägg: Långa önskelistor kan delas ut på begäran.

På bild: En av de elva-dagar-för-tidigt-födda tjejerna som numera är 5 år fyllda och just tappat sin första tand!! Klart hon är lite stolt...

T minus 16...

Sexton dagar kvar. Undrar vem av oss som hinner först??


I förrgår föreslog min man en utflyktslördag, om vädret var lämpligt. Sån't gillar jag, så det sa jag ja till. Däremot fick jag inte veta vart, bara att det var till en plats jag inte varit på förr. Så i morse packade vi en picnickorg (det där lät tjusigare än det var - vi slängde ner allt i en sliten ryggsäck) och for. Vi hamnade på en plats som hette... Kil...Kj...asch, jag måste fråga M vad det hette, vänta lite.

Kjuge! (Inte konstigt att jag inte kom ihåg...) En naturskön plats med härlig utsikt och mäktiga stenblock. Lite typiskt M att välja ett resmål där det bara är uppförsbackar...men jag gillar honom ändå och denna gång är han förlåten, för oj, vad fint det var!

Som belöning för vår terrängpromenad köpte vi glass innan vi for därifrån. En varsin isglass. Om jag inte var så snabb i uppförsbackarna, så var jag desto kvickare här. Av med pappret och in med glassen...och sen satt jag fast! Precis som när man var liten och "råkade" slicka på ett järnräcke på vintern. Den här gången var det dock inte bara tungan, utan läpparna också, som frös fast! Blev helt paff, och samtidigt så full i skratt, men det är jättesvårt att gapskratta när en glass täpper till hela munnen. Kunde inte heller be honom ta fram kameran och ta en bild av eländet, så ni får använda fantasin här. Jag, lite Kalle Anka-näbb och så en glasspinne.

För er som undrar: jag har lossnat nu.

Jag vann!

Ville bara göra ett inlägg här och nu om min egen förträfflighet! Det finns nämligen inget så äckligt som organiska sopor och inget som görs mer motvilligt i det här hushållet som att just gå ut med dessa. Vilket naturligtvis bara gör dem ännu äckligare (de åldras inte med värdighet i rumstemperatur). Men nu har jag upprättat en tävling om vem som går ut med dem mest, jag eller min man. M är på jobbet och vet inte OM att tävlingen dragit igång, men livet är inte alltid rättvist...

Sop-poäng:
Jag: 1p
Min man: 0p

Sopberget på Vattugatan. Besparade er bilden på vad som finns under locket...

Det går inte snabbt...

...men det går framåt. Ibland har jag så många idéer att det liksom blir rusningstrafik i huv'et, och alla vet ju att i runingstrafik står allt still! Alla förslag på motiv vill fram samtidigt och tålamod är inget för mig.

Men om man vaknar redan 03.14 på morgonen, då hinner man med en del på en dag! Nu är t ex ovanståede tavla färdigmålad, en tavla inspirerad av ett lekrum och Briotåg. Dags för nästa!

Vårdcentralen får besök

Vårdinrättningar är en spännande värld. Att sitta i väntrummet (jättelänge) och titta på andra stackars patienter, till exempel... Om man ens får komma dit, vill säga. Vet inte om det funkar på samma sätt överallt, men i denna stad ska det mycket till innan de släpper in en.
Den här gången fick jag lov att komma, även om det dröjde en månad. Hade bestämt mig för att vara klok och kolla över alla födelsemärken, för att se om det fanns något intressant forskningsobjekt.
Blev visad till ett litet rum och hängde prydligt upp jacka och väska på kapphängaren. Lyfte blicken, insåg mitt misstag och slet snabbt ner samma jacka och väska från dropp-ställningen i ungefär samma sekund som dr Kirurg klev in:

"-Jaha, du hade ett födelsemärke du ville ta bort?"
"-Tja, jag har snarare jättemå..."
"-Ja, jag ser det. Jag gör så här: jag skickar en remiss till hudläkaren, det är bättre. Hej"
"-Öhh...hejsvejs"

Satt kvar en stund till och tittade på den stängda dörren, osäker på om det var dags för mig att gå. Tyckte inte jag fått valuta för mina 120 spänn (och uteblivna arbetsdag) riktigt och sneglade bistert på träspatlarna och lådan med förband, men kunde för ögonblicket inte komma på att jag hade något behov av varken stora glasspinnar eller plåster. Så jag gick.

Fläckar och bokstaven D

Två frågor jag brottas med mycket nu är "varför trillar allting ner på golvet?" och "hur kan det bli så mycket fläckar på kläderna?" Den första skulle nog de flesta vilja förklara med gravitationen, men det biter inte på mig. Det där vad-det-nu-är skulle lika gärna kunna fastna halvvägs, på en stol till exempel, där det inte skulle vara det minsta jobbigt att plocka upp det.

Vilket på något sätt leder till fråga numer två, för om det är något som faktiskt stannar på halva vägen, så är det saker som ger fläckar! Hade en elev i åttan häromdagen som pekade triumferat på mig och utbrast, lite väl högt i mitt tycke; "Du har en fläck på din tröja!" Några vänliga klasskompisar till honom försökte så gott de kunde hävda att fläcken tillhörde mönstret (leoparden) på jumpern (tack Elin och Louise!). Men sanningen var att ingen leopard ser ut så... Fläcken satt liksom utanför bild och var misstänkt lik en fettfläck. Resten av lektionen sneglade jag ner mot magen och det är inget bra sätt att få 14-åringar att bry sig om svensk grammatik. Men magen står ut, och även idag ståtar den med fyra nya fläckar!

Nä, fem...

Om 14-åringar och grammatik är en svår kombo, så är det inte ett dugg lättare att få nior att tycka det är roligt att skriva poesi. Det var veckans uppgift, men konstigt nog mottogs den inte av ett enda hurra-rop. Tur att jag förutsett detta! Istället läste jag Claes Erikssons "Bara ben" och gav dem i utmaning att skriva ett så långt stycke som möjligt, där alla ord började på samma bokstav. Hurra-ropen uteblev visserligen nu med (vad gör jag för fel?) men jag själv gick åtminstone igång på denna idé och naturligtvis vill ni läsa resultatet...?

"Det"
Den dansante dalmasen doktor Donner dinnerade dystert. Disken dominerade diskbänken. Den duktiga Doris Danielsson dammsög den dåsande dobermannen Dinos duvblå dyna, dramatiserandes "Den döende dandyn". Dessutom dikterade Doris dynamiskt den duktige djursholmarens dunderhit Diggiloo-diggiley".
Dalmasen deppade. Doktor Donners dåraktige dartpartner Didrik dissade dansbandsmusik, däremot diggade Didrik discolåtar. Detta danade doktorns djupa dysterhet. Dansbandet Dan-Danielz, det dög!!
Då det dagsgamla dillköttet delvis dinnerats, dryftades dagstidningen Dala Demokraten. Dråpförsök, dryckesvanor, dessutom diverse derbyn dominerade dagspressen denna dag. Dödstråkigt.
Då Danielsson dammsugit, diskades disken. Därefter drog Doris. Doktor Donner dumpade dillköttet då det doftade dynga. Drömmande dansade Donner döfräcka danssteg. Dvd-spelaren dånade Dan-Danielz delikata dansbandsdängor. "Diana, Diana, Diana..." drömsuckade Donner dovt. "Denna donna, denna drottninglika docka, denna dundersköna dam!" Diana doftade dahlior, dessutom Doves duschtvål. Donner dreglade darrande då Diana dominerade doktorns dagdrömmar. Dysterheten dalade...

/ den duktiga didaktikern

En blogganalfabet gör entré...

Eftersom alla andra gör det, så måste väl jag också? Jag har redan insett, allt för många gånger, att jag liksom hamnat lite efter när det gäller teknisk utveckling. Och har jag någongång INTE insett det, påpekas det allt som oftast av min svåger och svägerska. Okej, nu är jag kanske inte jätteförst med att blogga heller, även där får jag ge dem rätt. Men bättre sent än... osv.

Nu har jag gjort en plats i cyberspace åt mig iallafall, och här ska jag försöka hålla mig. Med lite dösnack, förmodligen, men i första hand med lite uppdateringar av mina tavor som ni ser här till höger. Eftersom tekniken hos mig...strular lite, är kvalitén på bilderna kanske inte bäst, men efterhand ska jag nog lära mig lite om det med.

Ses snart igen.