Vårdinrättningar är en spännande värld. Att sitta i väntrummet (jättelänge) och titta på andra stackars patienter, till exempel... Om man ens får komma dit, vill säga. Vet inte om det funkar på samma sätt överallt, men i denna stad ska det mycket till innan de släpper in en.
Den här gången fick jag lov att komma, även om det dröjde en månad. Hade bestämt mig för att vara klok och kolla över alla födelsemärken, för att se om det fanns något intressant forskningsobjekt.
Blev visad till ett litet rum och hängde prydligt upp jacka och väska på kapphängaren. Lyfte blicken, insåg mitt misstag och slet snabbt ner samma jacka och väska från dropp-ställningen i ungefär samma sekund som dr Kirurg klev in:
"-Jaha, du hade ett födelsemärke du ville ta bort?"
"-Tja, jag har snarare jättemå..."
"-Ja, jag ser det. Jag gör så här: jag skickar en remiss till hudläkaren, det är bättre. Hej"
"-Öhh...hejsvejs"
Satt kvar en stund till och tittade på den stängda dörren, osäker på om det var dags för mig att gå. Tyckte inte jag fått valuta för mina 120 spänn (och uteblivna arbetsdag) riktigt och sneglade bistert på träspatlarna och lådan med förband, men kunde för ögonblicket inte komma på att jag hade något behov av varken stora glasspinnar eller plåster. Så jag gick.
torsdag 3 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar