Minns i november

Kommer ni ihåg i somras? Soliga kartor på väderleksprognoserna. Hela tiden!! Och ljuvliga temperaturer som ofta började på tretti... Min typ av sommar.

Exakt hur länge sedan det var vi såg sol här nu, insåg jag lite grann idag när både jag och maken utropade; 'Titta solen!!!!' när den hastigt skymtade fram under molnen på väg ner för kvällen. Som om vi hittat en riktig raritet. 

Det ryktas att vi haft en soltimme här i november. En! Det måste ha varit den timmen jag hängde tvätt i källaren, för jag missade den. 

Det var bättre förr. I somras.

Vi blir fler och fler...

Det har påpekats för mig att minst ett inlägg i månaden kan vara lämpligt, om man bloggar. Jo. Det låter ju rimligt. Nu ska vi se...juli, augusti, september, oktober, november...ja, det skulle nog vara dags nu då!

Det är ju inte så att det inte finns saker att berätta! T ex har den här skånska (eller halvskånska) familjen utökats med två små individer. Doris och Bosse. Vi (dvs min man) hade inte tänkt skaffa katt. Absolut inte två. Men dessa två små kom ju faktiskt springandes till mitt jobb och bad om en familj. Och eftersom jag 'kände till' en familj utan katter så tyckte jag det passade. Efter mycket grymt och suck från familjefadern, är nu D & B mycket inbodda, och uppskattade o huset. Och inte ens den tidigare så motvillige pappan kan låta bli att låta lite sådär fånig när han pratar med katterna som myst ner sig i famnen. 

Frun i huset smider medan järnet är varmt, och ser sig om efter en liten hund som behöver nytt hem...nu när det ändå gick så bra, liksom. Man vet ju aldrig vad man hittar när man jobbar på landet! Här om dagen hade en ko slitit sig från sin flock, till exempel. Men hon fick inte plats i Saaben.

Så typiskt. Om de ändå kunde byta filt med varann ibland, så skulle de vara lättare att se.

Doris. Ständigt sällskap i soffan. Och vid datorn. Och vid matbordet. Och på toa.

Röd och gul och vit och svart...

Jag har illegala invandrare i min trädgård. Ja, flera stycken faktiskt. Illegala eftersom de kommit utan lov, utan att jag bett dem dyka upp. 

Jag har aldrig sått några vallmofrön men ändå står de där nu. Stora och fulla med knoppar i alla storlekar. Blommar gör de redan. 

De passar inte riktigt in med det övriga. De har 'fel' färg och skär sig kraftigt mot mitt vit-rosa tema. De är inte lika prydligt inrättade i det symmetriska mönstret utan växer strax utanför den för växter avsedda odlingslådan. Och de brer ut sig oförskämt mycket.

Men jag kunde inte ta bort dem, när jag upptäckte dem i våras fast jag visste hur stora de kunde bli. För de är ju trots allt fina. Och tittar man en extra gång så skär det sig inte då farligt. Det är rätt snyggt med kontrasten och färgexplosionen också. Och skulle sommaren bli varm och torr (vilket jag i och för sig hoppas) så kan ni ge er på att det är de röda vallmorna som står sig. Och sprider sig. 

Jo, förresten...

...så blommar min fina rosbuske nu. Finlands vita ros. 

Fira, sport och fira.

Det har varit en riktig firarhelg. I fredags firade vi att vi att det redan gått fem år sen vi gifte oss, och det firade vi med smörgåstårta och jordgubbar. Och en överraskningsresa att inkassera i höst.

Lördagen var väl lugn på firarfronten, så den spenderade vi med sport. Hockey med Sverige, hockey med Finland, en för i år rekordlång löptur (den infon smög jag in fint, va?) och sen fotboll. 

Lite ont om firarämnen då, alltså, men idag var det ju dags igen i och med den fina traditionen 'Morsdag'. 

Med sång och frukost blev jag väckt, om man bortser från skatorna och kajorna som kacklade högt och avrundade min nattsömn kl 05.32.

Två ivriga pojkar överlämnade varsitt paket som de själva valt i affären. Av lillebror fick jag en braständare (som han avslöjade att han köpt redan när han kom hem från affären i torsdags. En 'eldsprutare' som var grön...) Storebror hade köpt godis (vilket också avslöjades med iver i torsdags. 'Men jag säger inte vilken sort!') och när jag öppnat paketet och höll påsen i handen, informerade han med all önskad tydlighet att 'det här är bjudgodis, som man måste dela med sig av'. 

Hm. Så lämpligt! 

Av den allra största 'pojken' fick jag nya träningskläder. 

Först äta godis, sen ut och springa med eld i baken alltså.

En riktigt lyxig helg. Och om tre dagar börjar mitt sommarlov.

Tjoho!

Och julen varar in till påska...

Glad påsk önskar vi på Åsvägen. Och jo, bilden är färsk. Togs i samband med killarnas påskfest på dagis, där man gärna fick komma utklädd... Försökte verkligen få dem att välja nåt annat men, nä.

Och visst, maten och musten är ju densamma. Och godis lär vi äta, minst lika mycket som i julas. Och i förrgår inhandlade jag 'julklapparna' till dagisfröknarna...så varför inte? Nu är vi ju iallafall (förhoppningsvis) förberedda när julen plötsligt står för dörren igen. 

Talande tystnad

Det var rätt tyst i huset när jag kom in efter en runda i trädgården. Det BORDE inte vara så tyst, med tanke på att det trots allt ska finnas en treåring och en fyraåring där inne.

Någonstans.

Ett prasslande ljud från arbetsrummet får mig att gå dit. Ser först inget, men sen, gömda i bråten bakom skrivbordet, sticker två huvuden upp. 

Jag: -Är det här ni är?! Vad gör ni där bakom??

Teodor: -Vi bara...sitter här. (Ser något skyldig ut)

Jag: -Jasså, jaha. (Vänder mig om för att gå)

Teodor: - Men vi åt ingenting!!!

Jag: -Ehh....

Timothy: -Bara så HÄR många!! ( Visar stolt upp ett antal fingrar)

Jo då, mormors väska, där det legat en godispåse, hade haft besök av fyra små händer. En hade vett att se skyldig ut. Den andre var enbart stolt och glad!

Vintern raaa...

...sat. Åtminstone för stunden. Ryktet går om minusgrader och snö, men sånt lyssnar jag inte på. Nu är det vår, och därmed basta. Vi firade det idag med mellanmål ute. 

Glass. 

Och så fruktsallad för att göra det lite nyttigare.

Och så en rejäl skvätt noisettesås på för att göra det lite mindre nyttigt igen.

Leve våren!

Konversationen i mitt huvud

'Wohoo! Jag är pigg! Idag ska jag ut och springa. Va bra det kommer att gå, det ska bli riktigt skönt. Och kul. Det är faktiskt kul att springa. Och här står ju skorna. Bara att hoppa i. Synd att det regnar bara.... Det kanske är bättre väder i morgon? Men, nä. Lite regn är ju inget farligt. Det ÄR skönt att springa i regn.

Värre är det med det där blåmärket på armen... Kan man springa med blåmärke? Jag kanske borde ta det lugnt! Låta kroppen...läka? Så det inte blir värre. Dario Cologna vann visserligen guld utan hälsena, men han är ju elitåkare. Man vet aldrig vad ett blåmärke kan utvecklas till.

Det är dessutom hockey på TV. Damhockey visserligen. Det är jag inte så intresserad av. Än. Men man kan ju bli? Om man ger det en chans.

Springa kan man ju göra vilken dag som helst. Som i morgon.

Eller på måndag. På måndag, ja! På måndag!!!'

Det finaste man har...

Vi var lite upptagna på förmiddagen idag, jag och Mathias, med att ställa in ett badkar i badrummet. (Jag har fått ett badkar, jag har fått ett badkar, jag har fått ett badkar!!!!) Under tiden sysselsatte sig barnen själva. Vid ett tillfälle blev det tyst. Länge.

De hade hittat pappas skolfoton. Porträttbilderna är finurligt nog utformade som klistermärken. Finurligt, om man inte har två lika finurliga småpojkar i huset vill säga. Medan vi stod fastkilade bakom ett  badkar i badrummet, tog de helt sonika tag i inredningsbiten och dekorerade väggen i matrummet. Med skolfoton. Så nu har vi en snygg rad med Mathias anno 2005-2013 att njuta av när vi äter. Det finaste man har, det sätter man på väggen.