Chiabata var ett av bröden. Såg ju till att det blev lite extra, som vi kunde ta till kvällsfikat. Och vilken reaktion det skapade!
Jag har ALDRIG sett Teodor så exalterad över någon form av livsmedel (utom möjligen godis) som han blev av detta bröd. Han tryckte i sig macka efter macka, och hade jag inte varit tvungen att rädda några till jobbet, hade han suttit där än. Tacksamheten flödade; 'Mamma, dina mackor var jättegoda!'. 'De var de godaste mackorna av ALLA mackor'. Sen slängde han sig om mig och glittrade med ögonen. Gång på gång. När han stod inne i badrummet med sin pappa för att borsta tänderna fortsatte han beskriva hur gott det varit. Sen ut till mig i köket igen och upprepade det för mig; 'Mamma, dina mackor var sjutton jättegoda!!' (Vilket inte skulle föreställa ett kraftuttryck, utan var en förklaring till hur många 'jätte' som behövdes för att förklara. Sjutton stycken, närmare bestämt.
Till slut fick vi den glada gossen i säng. Jag hade uppenbarligen samlat pluspoäng ikväll, för Teodor skickade ut sin pappa från rummet med förslaget att han skulle diska så att jag kunde sitta kvar hos honom en stund. När lampan varit släckt en stund och lillebror somnat hördes en viskning:
'Mamma. Tack för att du gjorde så goda mackor till mig.'
Tänk om jag vetat tidigare hur lätt det var att bli hyllad till skyarna. Undrar om kollegerna gör detsamma i morgon...?
