Jag har alltid trott att jag ogillade förändringar. Att jag föredrog det trygga, invanda. Fast är jag sån??
Jag blir uttråkad när inget händer. Och då menar jag inte såna där vardagliga småsaker, som att telefonen inte ringer eller att det bara är tråkiga program på tv. Nä, jag blir rastlös när livet i stort ser likadant ut för länge. Som nu. Nu rycker det i mig att få förändra nåt. Vad som helst, men nånting!!! Jag tror min närmsta omgivning märkt av det... Hittills har jag föreslagit följande:
Skaffa höns
Flytta
Köpa hund
Utöka familjen med fyra barn till
Bygga pool
Börja plugga
Byta jobb åt min man...
Lite vad som helst, med andra ord. Kan det vara så att det finns lite 'Hastis' i mig...?
Här krävs kanske en ordentlig *fotnot;
'Hastis' är ett prefix som förärades en man som levde under förra seklet. Eller förrförra. Jag kan i skrivande stund inte minnas exakt vem det var. Kanske var det mormors morfar. Kanske kom han i generationen efter det. Men en förfader var det, och vad jag hört om honom var att han var 'haståt'. Han var alltså en sån där som ville att saker skulle gå undan. Kanske på bekostnad av noggrannhet, kan jag tänka mig. Han var nog rätt 'haståt' i humöret också, med en inte alltför tilltagen stubin. Och för dessa egenskaper fick han prefixet 'Hastis'. Och gården blev Hastisback, där mormor och mor vuxit upp, och där jag själv tillbringat många skollov. Och dit vi fortfarande gärna åker när vi får chansen. Vi har försiktigt döpt om det till Julibacken, men likväl är det fortfarande Hastisback. Nåja, slut på fotnoten.
Lite rastlös och otålig. Lite slarvig och snabb. Hellre höfta än att lägga tid på att mäta. Lite angelägen att komma vidare till nästa fas... Kan det finnas lite av 'Hast' i mig tro? Hastis Magdalena. Jag bor inte på nån backe, men om hundra år kanske man kallar huset på Åsvägen 7 för Hastisgåå'lin. Eller Åsvägen, förresten. De får väl döpa om den med. Till Hastisveeejin.
Så det så.
