Dalarna rules!

Vi har haft en riktigt klassisk vinter/julvecka. På sju dagar har vi hunnit med mer än vi gjort under flera månader i Skåne. Vi har åkt spark, pulka och kälke, vi har åkt längdskidor som riktiga olympier, vi har badat bastu och rullat oss i snön...
Vi har ätit julbord på längden och tvären och varit flitiga besökare i chokladaskarna. Vi har sjungit i bästa kören på julkonserten och sett ut som om vi visste vad vi gjorde. Vi har vält en julgran och sopat upp trasiga kulor, och vi har fyndat på både rea och second hand.

Är det så konstigt att jag vill stanna?

Ett litet nätt oväder från Norge är just nu på min sida, och gör vägarna lite sämre att köra på. Så vi stannar lite till. Let it snow, let it snow, let it snow...

God jul

Från oss alla till er alla; en riktigt god jul!!

Jul i vårt hus!

Nu har vi klätt granen. Det visade sig att jag fått konkurrens om titeln 'självutnämnd expert'. Teodor hade mycket vilja och bestämda åsikter om hur det skulle se ut. Tyvärr inte samma åsikter som jag.

Så vi delade upp granen. Han får stå som ansvarig för den nedre delen och jag för den övre (till han somnat och jag kan fixa till lite).

Den ser lite knepig ut.

Minns i december, den ljuva...december.

För några dagar sen var det vinter. -20 grader och tjock rimfrost på träden.

Det var då det. På ett par dagar har temperaturen höjts med tju'tre grader och det är fult ute. Jättefult!

Ge mig tillbax min vinter!!!

En morgon när vi vaknar...

Vi gillar snö!! Hoppas det här bara är början...
I morgon ska vi till och med sätta på vinterdäcken! :)

Hej igen. Nu ska jag göra ett sånt där inlägg igen som kanske sticker i ögonen på någon...och kanske borde jag låta bli att yppa mina åsikter. Men hey, det är ju min blogg så det är väl det som är lite meningen...? Men jag säger redan nu så här i inledningen, att det här är ju bara vad jag tycker.

Vad det handlar om är julkalendrar. Ni vet såna där man förväntas göra själv till sina barn efter konstens alla regler (gärna sy, sticka och virka redan i augusti) och proppa fulla med små saker i paket, som barnen ska öppna varje dag. Alla affärer och reklamblad uppmanar mig att göra detsamma. Och när jag för femte gången fått frågan av någon om jag gjort en paketkalender än, blir jag till slut lite irriterad.

Nä! Jag har inte gjort någon. Och Nä! jag tänker inte göra någon heller! Mina barn är nämligen 3 respektive ett och ett halvt år. De vet inte riktigt vad december är eller huruvida det är tjugofyra, eller fyrtiofyra dagar till julafton. De har ännu inte lärt sig vad en vanlig julkalender är än, ni vet en sån där pappersvariant där man öppnar en lucka varje dag och får se en liten bild. En sån som var det enda alternativet när jag var liten... Där tänkte jag att mina barn skulle få börja. Varför skulle jag redan nu lägga ribban högre och lära dem att få en grej varje dag? Visst, det måste ju inte vara några dyra grejer (om nu billiga småprylar är bättre) men för att få ihop minst 24 stycken blir det väl ändå ett par hundra, kan jag tro. De hundralapparna gör sig säkert bättre någon annanstans. Vill man vara lite ädel och godhjärtad så här till jul, finns det många fattiga barn som skulle bli tacksamma och där pengarna bergis räcker längre än till jul.

Bara en tanke.

Tids nog kommer mina barn säkert också upptäcka att det finns något som heter "hemmagjord paketkalender" och då kanske jag inte slipper undan (om jag inte lyckas så kolossalt bra i min barnuppfostran att de säger åt mig att hellre lägga min tid på och ge pengarna till något vettigt...för det kommer ju säkert hända. Hrmf.) men den dagen den sorgen. Jag skyndar inte dit! Och jag har inte särskilt dåligt samvete över det heller.

Lusselelle

Av någon anledning tänkte jag att det var en bra idé att involvera barnen i årets första lussebullsbak...
Alldeles för mycket av degen åkte in i munnen och russinen försvann mystiskt så fort jag vände ryggen till, men annars gick det riktigt bra för oss. Bra, men inte fort.

Och jag tror nog resultatet blev godkänt av provsmakarna.

3.0

Efter en galen helg finns det mycket att berätta men det får jag be att återkomma till när jag pustat ut.

Men ett litet inlägg för att berätta att det är världens bästa Teodors tredje födelsedag idag! Vad kan vara viktigare än det...?

Äntligen lördag!

Vardagen är tillbaka, och babysimmet med den. Varje lördag drar husets yngste och äldste iväg och simmar. Vi två som blir kvar har ju tidigare passat på att hänga på kondis under tiden. Nu har simmet fått ny tid och börjar så tidigt att vi fått tänka om lite.

Vår nya lördagslyxgrej är att gå till affären och köpa lördagsgodis! Några bitar som T får välja själv och lägga i påsen. Lycka!!

Så här såg det ut idag när vi kom hem med påsen. Tror knappt han lyfte huvudet en enda gång innan påsen va tom...

Sommaren är kort...

Det regnar rätt mycket nu. Så när jag märkte att solen sken blev jag lyrisk, och tänkte rusa ut och slänga mig i en solstol. Det gäller ju att ta vara på varje minut!
Men efter en snabb titt genom fönstret insåg jag att glädjen förmodligen skulle bli kort. Riktigt kort.

Matkrig

Hur får man ett barn att äta? Annat än melon och tomtegröt, menar jag? Jag frågar artigt varje gång;
'-Vill du ha lite potatis?'
Lika artigt svarar han;
-'Öhh....nej, tack' (och viftar med handflatan framför ansiktet). 'Inte idag. Kanske i morgon.'
Tja, vem vet. Kanske i morgon.

Goa gubbar igen

Goa gubbar

Lovely morning! Redan vid åttabläcket stod jag med ändan i vädret vid självplocket. Ma-ka-LÖST, va jordgubbar!!! Stora, fina och många. När jag fylld den första tiolitershinken, efter åtta och en halv minut, vände jag mig om för att se hur långt jag gått.
Drygt två meter.
Tio liter på två meter! Fattar ni vilken fröjd?! Det var riktigt tråkigt att inse att hinkarna strax blev proppfulla och jag var tvungen att åka därifrån.
Jag åker nog dit igen.

En nypa salt...

...kan va bra att ha till hands när man pratar med en tvååring. Det är inte allt som är sant av allt som kommer ut.
Igår tog vi årets första dopp. (Förmodligen hade isen smält samma morgon, för mycket varmare ön strax över fryspunkten var det inte.) Mormor hade stannat hemma, och när vi kom tillbaka ville Teodor springa in och berätta för henne om vad han gjort. Men mormor var inte hemma, utan allt vi hittade var en lapp. T springer ut igen, slår ut med armarna och ropar till sin pappa:
- Mormor är inte hemma! Hon är hos Sören och klipper...GRÄS!

Pappan såg något mindre förvånad ut när jag förklarat för honom att hon klippte håret hos frisören.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på när...

Vi gjorde som vanligt i lördags, jag och stora T. Vi tog bussen till stan och gick på kondis. Vi är inte de enda som har det som tradition. Det sitter alltid ett gäng äldre damer där också, som är runt åttio-åttiofem.
I lördags hade de en häftig debatt om någonting. Jag kunde inte höra om vad, men att döma av deras minspel och handviftningar var det om något stort och allvarligt. Greklandskrisen, gissade jag. Eller den miserabla äldrevården. Eller rättegången i Norge.

Sen hörde jag några fragment och jag insåg att jag tydligen har fördomar mot äldre damer. Fragmenten löd nämligen; 'Camilla', 'rumba' och 'hon som va tillsammans med den där...Alexander Bard'.

Det går utför för Sverige.

Vad man gör för...åtta och femti.

Idag skulle jag göra en insats! En insats för hushållskassan och en liten insats för miljön. Jag skulle handla och bestämde mig för att ta cykeln till affären! (Alla vet ju hur dumt och oekonomiskt det är att ta bilen korta sträckor.)
Det händer inte särskilt ofta eftersom jag ofta måste ha två barn med mig. Eller för att jag föredrar att gå. Och kanske lite för att jag är lat.
Men nu hade jag skjutit på matinköpen till en dag när storebror skulle vara på dagis, så att lillebror och jag kunde cykla till Ica. Det var första gången för honom på en cykel (sa ju att det inte händer ofta) och jag tänkte att det skulle bli en trevlig upplevelse för honom.
Vi hade inte kommit mer än halvvägs innan regnet öste ner. Jag hade visserligen utrustat oss med regnkläder uppifrån och ner, men ettåringen tyckte INTE om att få regn i ansiktet och skrek resten av vägen.
Cykla, cykla, cykla. Fort. Komma fram lite lätt svettig och genomblöt av regn. In med barn, handla och betala. Och glömma köpa kasse.
Nu hade en vanlig människa sagt till kassörskan att ursäkta-så-mycket-men-jag-glömde-ta-kasse-kan-jag-få-ta-en-nu?. Men inte jag. Nä, jag var ju ekonomisk idag. Och miljövänlig. Jag hade ju iallsindar cykelkorg! Så utrustad med gratis fryspåsar och alla lösa varor skulle jag nu packa upp allt på "Röda faran".
Cykelkorgen visade sig vara jätteliten och hur jag än bar mig åt fick allt inte plats. Men till slut, med fickorna fulla och varor draperade på ett mycket kreativt sätt över hela cykeln kunde vi vända hemåt. Barnet började yla redan på parkeringen.

Alla pengar jag sparade på att ta cykeln då? Tss... Det fanns två sorters ballerinakakor i affären som jag inte provat, så dit for både den ekonomiska och den hälsomässiga aspekten.

Måtte jag åtminstone sparat lite regnskog.

Hen?

Det börjar bli tydligt att det är manlig dominans här hos oss. När jag beskrivs som 'stor kille' till exempel. Eller när storebror ropar på mig och lillebror med orden 'vänta grabbar!'...

I lördags tog han och jag bussen ner på stan. Det är vår lördagslyxförmiddag som vi unnar oss när de andra två är på babysim. Efter lite leksaksspanande och färska munkar for vi hem igen med bussen. Det gjorde även två äldre damer.
'- Titta mamma. En TANT! Tant äter korv.'
Hans långt utsträckta pekfinger gjorde hans budskap ännu tydligare och hans mamma kunde inte rädda situationen. Damen ifråga satt snett framför, så det var inte lönt att hoppas att hon inget hört. Istället höll jag tummarna att hon var av den typen som tycker små spontana barn med kladdiga munnar är söta.
Hon såg inte sån ut. Det var bara hennes väninna som drog (ganska brett) på munnen.

Vi får nog sätta igång och träna in några nya begrepp. 'Tjej' och 'äldre parant dam' till exempel. Eller plugga in det fåniga ordet 'hen'...

Ett öga rött

'Kommit noo dä', säger han och pekar på ögat. Och det är klart; för en tvååring som genomlevt en vecka med förkylning och snor i näsan är ju det den rimligaste förklaringen till att ögat blivit fullt av kladd. Snor i ögat=ytterligare en dag hemma från dagis. Undrar om de tror att vi slutat...?

Uppåt väggarna

Så här såg min hörna ut på vernissagen. Jo, visst! Jag har haft vernissage. Kanske inte BARA jag. Vi var väl ett tiotal som ställde ut våra alster, och det var väl därför jag vågade... Nu har jag provat och tror jag vågar göra om det.

Nu ska jag berätta nåt dumt jag gjort. Jag borde förmodligen vänta 20 år med att berätta det, till det har gått så lång tid att jag kan skratta åt det. Sen borde jag vänta 20 år till, tills min man kunde skratta åt det. Han är, än så länge lyckligt omedveten...
I fredags var det en lite rörig dag. Natten hade varit halvbra, båda barnen var hemma, jag skulle hinna städa och packa och laga mat och...så vidare. Lite stirrig. Den yngste sov alldeles för lite på fm och var ett praktexempel på gnälligt pain-in-the-ass. Fick helt enkelt försöka få honom att somna om, vad som än krävdes.
Det krävdes tålamod och tid, men till slut lyckades jag! SÅ ner för att ta itu med nästa utmaning; att få den större varianten att äta mat.
Gick inte. För att göra storyn kortare: han gnällde så högt att den lille vaknade. Igen. Efter fem minuters sömn.
Där brann min eventuella stubin definitivt ner och jag tog det närmsta jag hade till hands och kastade det i golvet.
Jätteprimitivt, jag vet. Men till mitt försvar var det ju iallafall bättre att låta det gå ut över döda ting, visst? Synd bara att det döda tinget var en liten burk. Med färg...
Den höll inte för min enorma styrka.

Ps. Torkade vit målarfärg den eftermiddagen. Från stolar, bord, golv, fönster, skåp, leksaker... Fy, sören va' den färgen skvätte! Note to self; börja räkna till tio istället. Det spar man tid på.

Jo, tack!

Förmodligen tack vare dagis, har vi fått en riktigt artig tvååring. 'Nej, tack' och 'jo, tack' är nu mycket vanliga uttryck. Nejtacket illustreras dessutom nästan alltid med en handflata i luften. Det låter riktigt trevligt. Så då får man kanske leva med att 'nej, tack' alltid kommer i blöjbytessammanhang och 'jo, tack' när jag bestämmer att vi INTE ska titta mer på TV.

Idag kl 16.09:

Teodor, 2 år: -Mamma, du ä Mamma Mu.
Jag (ingen ålder nämns): -Är jag Mamma Mu?
T: Mmm.
Jag: Jasså, vem är du då?
T: ÄsebiIIII!!! (dvs. Racerbil (Blixten McQueen), red.anm)

Varför ska han alltid vara den coola??

Nytt år, nya möjligheter

Den sjätte september.
Mitt senaste inlägg var den sjätte december.
Min ursäkt är att möjligheten att göra inlägg via datorn har krånglat och jag är inte teknisk nog att lösa det. Så jag väntar på någonsom kan. Och möjligheten att göra inlägg via telefonen försvann när jag bytte telefon, och inte vet hur jag ska lösa det. Så jag väntar på någon som kan.

Men jag har tagit ny sats nu när det är nytt år. Jag har t om köpt en dagbok som jag skriver i varje dag! För det krävs ingen teknisk kompetens så det klarar jag iallafall. Så nu kan jag ju bara titta i den lite, när jag behöver idéer till inlägg.

Det här blir bra.

Gott 2012 till er alla!