made by M.E.

Nu ska jag berätta nåt dumt jag gjort. Jag borde förmodligen vänta 20 år med att berätta det, till det har gått så lång tid att jag kan skratta åt det. Sen borde jag vänta 20 år till, tills min man kunde skratta åt det. Han är, än så länge lyckligt omedveten...
I fredags var det en lite rörig dag. Natten hade varit halvbra, båda barnen var hemma, jag skulle hinna städa och packa och laga mat och...så vidare. Lite stirrig. Den yngste sov alldeles för lite på fm och var ett praktexempel på gnälligt pain-in-the-ass. Fick helt enkelt försöka få honom att somna om, vad som än krävdes.
Det krävdes tålamod och tid, men till slut lyckades jag! SÅ ner för att ta itu med nästa utmaning; att få den större varianten att äta mat.
Gick inte. För att göra storyn kortare: han gnällde så högt att den lille vaknade. Igen. Efter fem minuters sömn.
Där brann min eventuella stubin definitivt ner och jag tog det närmsta jag hade till hands och kastade det i golvet.
Jätteprimitivt, jag vet. Men till mitt försvar var det ju iallafall bättre att låta det gå ut över döda ting, visst? Synd bara att det döda tinget var en liten burk. Med färg...
Den höll inte för min enorma styrka.

Ps. Torkade vit målarfärg den eftermiddagen. Från stolar, bord, golv, fönster, skåp, leksaker... Fy, sören va' den färgen skvätte! Note to self; börja räkna till tio istället. Det spar man tid på.