Att tiga är...

Man skulle kunna tro att det här att börja skolan var så stort att det uppfyllde en snart sexårig kille.

Man skulle kunna tro att vi som nu tre veckor gamla skolbarnsföräldrar skulle fått en inblick i skolans värld ur en skolgrabbs perspektiv.

Icke fallet.

Sexåringen lider nämligen av grav minnesförlust och minns absolut ingenting från dagen, när jag kommer för att hämta honom och ställer den givna frågan; -Vad har ni gjort idag?

Efter tre veckor börjar han nog inse att han inte kommer slippa frågan...:

Jag: -Vad har ni gjort i skolan idag?

T: - Jag kommer inte ihåg.

J: - Jo, men nånting måste du väl minnas?

T: (Något inövat, som om han tränat in en replik att ta till när hans tjatiga mamma kommer) - En sak kommer jag ihåg.

J: (Överraskad och förväntansfull) - Jasså, vad då?

T: - Jag åt äpple på fruktstunden.

Jag känner hur min iver slocknar: - Jo, jag vet. Det var ju jag som packade ner det åt dig... Minns du inget annat?

T suckar och funderar pliktskyldigt i två sekunder: - Jag gungade.

Okej, alltid något. - Jaha, på rasten då eller...?

T: - Asså, det var på fritis jag gungade.

J: - Eh, jaha... Men skolan då? Vad gjorde ni i skol...(asch, jag ger upp.) 

- Hade du kul idag?

T: - Mm.

Okej.