Mitt hem, min borg...

Alltså, jag är inte helt förtjust att bo bland flyttkartonger. Allt tar så mycket mer plats efter att ha hamnat i bananlådor. Det som tidigare rymdes i en skrivbordslåda kräver, av någon outgrundlig anledning, minst TVÅ kartonger nu. Som sedan måste placeras mitt på golvet i vardagsrummet. Det står verkligen grejer överallt!! Nu har jag dock utvecklat en kvalificerad metod att ta mig runt i hemmets alla vrår, lådor till trots. Två jättekliv, tre knyck med höften och så ett skutt och jag är i köket. Ett jämfotahopp, en volt och några blandade småhopp senare befinner jag mig vid soffan. Det går som en dans...å, hej!

Dream on!

När jag var gravid var det flera som frågade om jag drömde konstigt. Det är tydligen rätt vanligt att man gör det. Men jag är ovanlig, jag drömmer knäppt hela tiden. Om räkspindlar i salladspåsar, enarmade fiskar och så'nt. De nio månaderna som just passerat var nog de lugnaste på den fronten. Men nu börjar det ordna till sig igen! I natt hade jag med mig min son under ett inbrott i en lägenhet, ägd av en gamal man. Vet inte vad vi var ute efter exakt, för allt jag minns är att vi stod i hallen och käkade torra kex... Vilket var synd, för det fanns ju jordgubbar i botten av den välfyllda simbassängen.
Sen drömde jag om S, som ska ha barn i november. Fast i min dröm låg hon på förlossningen samtidigt som jag. Hon blödde så mycket att det körde lastbilar i skytteltrafik för att transportera bort det och tillaga blodplättar av det. (Sorry, det låter äckligt, I know...) S var dock vid gott mod och förklarade lugnande för mig att jag inte behövde vara orolig. Plättarna skulle nämligen bara säljas i Norrland...
Jorå!

Miraklet!

Tillbaka på banan! Fick ju vänta lite, men den som väntar på nå't gott osv... Nu är han iallafall här, den sötaste killen ever!! Ska bespara er detaljer om förlossningen, för vem är egentligen intresserad av att höra om någon annans utdragna plågor? Nä, jag kan själv tröttna ur rejält på folk som gottar in sig fullständigt i sina egna berättelser, utan att inse att ingen orkar lyssna. Ska inte bli så'n nu. Men låt mig bara konstatera att det faktiskt var värt de 39 timmarna, vem kunde tro att jag skulle tycka det? Och ännu konstigare; jag har flera gånger hittills kommit på mig själv med att sakna förlossningen! Corny...

Något namn kan jag inte presentera här än. Vi har 2 förslag och givetvis har vi en varsin favorit bland dem. Idag har M nästan gått med på att låta mig bestämma, men det kanske bara var en smart taktik av honom, för nu har jag ju dåligt samvete för att jag kör över honom... Annars har jag kännt lite på "mammas lille hjärtegryn" och det känns inte het fel. Bara jag som röstat för där än. Nå'n på min sida?