Se upp för dårrarna...

Alltså... Innan jag börjar skriva det jag egentligen tänkt skriva vill jag bara klargöra en sak: Jag är jätteglad över vårt hus!
Så. Nu kan jag börja:
Dörrar. Vi har jättemånga i vårt hus och jag hyser ett brinnande agg mot allihopa! Alla är fula, till att börja med. Så där lagom mycket vitmålade, så att man bara ser lite lagom mycket att de varit bruna från början. Alla är olika stora så det funkar inte att byta ut den där kontorsdörren med blå tapet på ena sidan, mot en annan. Dörren som går till det en-halv-kvadratmeter stora rummet går bara att öppna en decimeter, så den kan vi inte haka av utan att först riva ner garderoben i sovrummet.
Sen har vi ytterdörrar också, två stycken. Den ena är gjort i wellpapp och låses, om man är jättestark, med en nyckel som är så antik att man får skämmas om man har den på nyckelknippan. Den andra är av den sorten som har smock-funktion, dvs en så'n dörr som går i lås när man slänger igen den. Dumt! Det fattar ju vem som helst att jag kommer att rusa ut, smälla igen den och för sent inse att jag inte har nyckeln med mig. (Låt oss hoppas att inte T är kvar på insidan då...) Min man har redan kännt på det problemet. En kall och tidig morgon rusade han ut för att hämta tidningen. Och eftersom jag hade somnat om uppe på övervåningen tog det en bra stund innan jag hörde ljudet av lätt desperation där nerifrån. Lite humor kan man ju ändå se i det hela...
Men det som är ÄNNU sämre än en dörr med smock-funktion är den dörr med smock-funktion som inte funkar! Igår var jag tvungen att öppna och stänga dörren 86 gånger innan den gick i lås! Grannarna måste ju undra om vi alltid är rejält osams här.
Jag önskar mig nya dörrar.