Nu har vi kommit fram till Dalarna, jag och T. Måste erkänna att jag hade lite ångest inför denna resa. Hur kunde jag tycka att det var en utmaning att åka med en tvåmånaders unge? Eller en på fem? Nä, en ettåring däremot, det är en annat grej. En rastlös ettåring med röstresurser och humör. Instängd i en tågvagn. I fem och en halv timme.
Såg tydligt framför mig hur jag med röda kinder skulle få gå och be medpassagerarna om ursäkt, medan jag plockade fram en ilsken unge under deras ben. Igen. Min dyra sittplats skulle jag ju knappast få utnyttja.
Men mina fördomar kom på skam, för T skötte sig exemplariskt! Lekte snällt med en nykel i ett snöre i trekvart, tittade ut genom fönstret under en timme och sov i nästan två.
Och tåget både kom och avgick i tid.
Det här kan bara betyda en sak. När vi gör om samma resa i omvänd ordning nästa vecka, kommer allt gå fel...
måndag 27 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nä, nä, nä... fel inställning!
SvaraRaderaDet går naturligtvis lika bra som nu... positivt tänkande kommer man långt på :=)
Kram Sofia
Vad skönt att läsa att man kan åka täg med små barn..Är så att man vågar ta på sej det projektet men lilla Englisen och åka till hennes mormor..
SvaraRaderaHoppas att du och T får en skön vecka i Dalarna..
Ge T många grattis kramar från mej och Engla..
Kram Anna
Bra synpunkt, Sofia! Ska tänka på det...
SvaraRaderaTack Anna, det ska vi ha. Skönt att vara hemma hos föräldrarna ibland och bli ompysslad, eller hur? Hoppas du fick vila ut hos dina!
Syns!