Jag som skulle bli en så´n där fräsch mamma...

Jag har tyvärr börjat med en ny vana och idag var det dags igen.
Det var dags att åka och handla. (Näe, det är inte det som är den nya vanan, inte ens nära . Jag kommer strax till den.) Ska man ha med sig en ettåring, får man se till att vara snabb med påklädningsprocessen. T gillar den inget vidare, och hjälper inte till ett dugg. Så snabbt på med hans utrustning, och sen gäller det att vara ännu snabbare med sig själv, innan han hunnit klä av sig allt igen.
Kort sagt; man tar sats och gör det så fort man kan. Sen ut. Sen in i bilen. So far, so good.
Det är när jag är inne på Maxi, vid frysdisken och jämför priset på torsk, som det slår mig (och kalla kårar går längs ryggen): JAG HAR ÅKT HIT UTAN ATT KAMMA HÅRET! Igen.
Nu låter ju inte det så farligt, men mitt korta hår klarar inte en natt utan att resa sig åt alla håll. Och när jag säger att det står åt alla håll så är inte det en metafor, utan det står åt alla håll!

Och jag står inne på Maxi.

Okej, vad gör jag?
Alternativ ett är att skjutsa iväg den fullpackade kundvagnen och rusa ut. Men då skulle jag ju komma hem utan den nödvändiga matkassen och tvingas komma tillbaka. Visserligen välkammad denna gång, men säkert ihågkommen och uttittad.
Andra tanken som slår mig är att ta T´s mössa och trycka ner den långt. Men hans huvud är mindre än mitt, särskilt nu när mitt hår antagit abnorma volymer.
Kanke kan jag, långsamt och diskret, dra upp jackluvan över mig?? Kan jag få det att se naturligt ut? Det är ju trots allt kallt här vid frysdisken...

Jag gjorde inget av det. Eventuellt byter jag dock affär. Men något säger mig att det kommer att hända snart igen.