Att tiga är...

Man skulle kunna tro att det här att börja skolan var så stort att det uppfyllde en snart sexårig kille.

Man skulle kunna tro att vi som nu tre veckor gamla skolbarnsföräldrar skulle fått en inblick i skolans värld ur en skolgrabbs perspektiv.

Icke fallet.

Sexåringen lider nämligen av grav minnesförlust och minns absolut ingenting från dagen, när jag kommer för att hämta honom och ställer den givna frågan; -Vad har ni gjort idag?

Efter tre veckor börjar han nog inse att han inte kommer slippa frågan...:

Jag: -Vad har ni gjort i skolan idag?

T: - Jag kommer inte ihåg.

J: - Jo, men nånting måste du väl minnas?

T: (Något inövat, som om han tränat in en replik att ta till när hans tjatiga mamma kommer) - En sak kommer jag ihåg.

J: (Överraskad och förväntansfull) - Jasså, vad då?

T: - Jag åt äpple på fruktstunden.

Jag känner hur min iver slocknar: - Jo, jag vet. Det var ju jag som packade ner det åt dig... Minns du inget annat?

T suckar och funderar pliktskyldigt i två sekunder: - Jag gungade.

Okej, alltid något. - Jaha, på rasten då eller...?

T: - Asså, det var på fritis jag gungade.

J: - Eh, jaha... Men skolan då? Vad gjorde ni i skol...(asch, jag ger upp.) 

- Hade du kul idag?

T: - Mm.

Okej. 

Poolcool

Det är ju helknäppt att ha en mamma som uppmanar en att ta på raggsockor när man ska bada!!! Men det var precis vad hon gjorde, dessa pojkars moder. Och själv gjorde hon samma sak, liksom herrn i huset. 

Syftet? Tja, sommaren ÄR ju ovanligt kall, det är den, men nu var det snarare så att poolen behövde städas. Och att torka bottnen på en pool fylld med 6600 liter vatten är lite bökigt. Men det går med lite finess. Eller med en familj som hasar runt i poolen med raggsockor på fötterna.

Vi bjuder på underhållningen ikväll, grannar!

På fyra hjul går den som jag gillar allra...sämst.

En lampa på instrumentbrädan i bilen började lysa. En liten, liten skit-lampa som knappt syntes. Men såklart kollade vi upp det på verkstan innan semestertrippen. Och såklart hittades felet. Och såklart skulle det kosta mer än vi anat. Nästan fyratusen spänn. 

Jag litar inte ett dugg på bilverkstäder. Av alla de gånger vi lämnat in bilen, har det aldrig visat sig vara nåt litet, billigt fel. Oh, no. Den gången jag inte hann bromsa för en grävling mitt i natten och blev så glad att det inte blev en buckla; hål i avgasröret. Och inte på nåt lättlagat ställe, utan mitt i en böj och det krävdes reservdelar som inte fanns utan behövde beställas och hej å hå. Resultat: Dyrt!

Den gången bakluckan plötsligt inte gick att stänga: absolut inte bara lite skräp som fastnat i låset, utan heeeela låset måste bytas ut. Såklart. Dyrt!

Och när en liten skit-lampa på panelen lyser: ingen säkring som är glapp, utan en tändkapsel (?) som absolut, nu genast, måste bytas. Dyrt!

Jag kan komma på mycket man kan göra för 4000:-. Som att åka till Stockholm, bo på hotell och shoppa. Eller nätshoppa lite fler skor (tycker dock Mathias är helt onödigt). Eller lägga som grundplåt till min nya swimmingpool, som skulle se så bra ut i min trädgård. 

Men vem ser en tändkapsel...???

Ett namn med prefix

 Här går man omkring och tror att man vet vem man är, och hur man funkar. Men nu när medelåldern närmar sig (ja, den närmar, sig. Jag är inte där än!) kan jag konstatera: Jag har kommit till en ny insikt om mig själv.

Jag har alltid trott att jag ogillade förändringar. Att jag föredrog det trygga, invanda. Fast är jag sån??

Jag blir uttråkad när inget händer. Och då menar jag inte såna där vardagliga småsaker, som att telefonen inte ringer eller att det bara är tråkiga program på tv. Nä, jag blir rastlös när livet i stort ser likadant ut för länge. Som nu. Nu rycker det i mig att få förändra nåt. Vad som helst, men nånting!!! Jag tror min närmsta omgivning märkt av det... Hittills har jag föreslagit följande:

Skaffa höns

Flytta

Köpa hund

Utöka familjen med fyra barn till 

Bygga pool

Börja plugga

Byta jobb åt min man...

Lite vad som helst, med andra ord. Kan det vara så att det finns lite 'Hastis' i mig...?

Här krävs kanske en ordentlig *fotnot; 

'Hastis' är ett prefix som förärades en man som levde under förra seklet. Eller förrförra. Jag kan i skrivande stund inte minnas exakt vem det var. Kanske var det mormors morfar. Kanske kom han i generationen efter det. Men en förfader var det, och vad jag hört om honom var att han var 'haståt'. Han var alltså en sån där som ville att saker skulle gå undan. Kanske på bekostnad av noggrannhet, kan jag tänka mig. Han var nog rätt 'haståt' i humöret också, med en inte alltför tilltagen stubin. Och för dessa egenskaper fick han prefixet 'Hastis'. Och gården blev Hastisback, där mormor och mor vuxit upp, och där jag själv tillbringat många skollov. Och dit vi fortfarande gärna åker när vi får chansen. Vi har försiktigt döpt om det till Julibacken, men likväl är det fortfarande Hastisback. Nåja, slut på fotnoten. 

Lite rastlös och otålig. Lite slarvig och snabb. Hellre höfta än att lägga tid på att mäta. Lite angelägen att komma vidare till nästa fas... Kan det finnas lite av 'Hast' i mig tro? Hastis Magdalena. Jag bor inte på nån backe, men om hundra år kanske man kallar huset på Åsvägen 7 för Hastisgåå'lin. Eller Åsvägen, förresten. De får väl döpa om den med. Till Hastisveeejin. 

Så det så.

En speciell dag

'-Tack ska du ha, men jag ska försöka att inte äta så mycket godis.' 

Säger jag till femåringen som erbjuder mig smaka av de bitar han inte gillade.

Han funderar en stund över mitt svar. Sen sätter han sig med en suck och konstaterar att han inte heller ska äta så mycket godis. Sen. När han blir större. Nä, för då ska han nog börja äta mer choklad istället. (Han är inte så förtjust i choklad och nog måste väl det vara en uppoffring för hälsan att börja äta sånt man egentligen inte gillar? Som broccoli och kött och så?)

Lillebror hakar på i samtalet. Han konstaterar dock att han minsann inte kan sluta äta godis. Nä, för det kommer ju lördagar hela, hela tiden!

Jo, det är ju sant. 

Bröderna diskuterar saken en stund till och lillebror får lite nya infallsvinklar. Nu kan han nog också sluta äta godis. Sen. 

'-Jasså, men vad händer när det blir lördag då?', undrar jag. En knyck på axlarna, en liten suck;

'-Då får lörda'n sluta va en speciell dag.'

Det vore ju synd om det ska behöva gå så långt. Nä, tack. Vi vill fortsätta ha åtminstone EN speciell dag i veckan att längta till. Vi tar broccolin en annan dag.

Det bästa av allt

Det har firats födelsedag här hemma. En jämn sådan. Och det var inte min. 

Det är rätt fint, det där att maken går och fyller 40. Plötsligt fylldes huset av vänner, god mat, blommor och alla möjliga presenter. Och utan att jag behövde bli ett dugg äldre kunde ju jag i egenskap av fru, njuta av allt detta jag med! Som nu till exempel. Nu avsmakar jag goda ostar och korvar i brasans sken. 

Mätt, nöjd. Och fortfarande ung.

Bra skörd

Det här är på intet sätt något djupt blogginlägg. Knappast intellektuellt eller ens det minsta nödvändigt. 

Det är bara det att jag sitter nedsjunken i soffan och tittar på min julklappshög. (Näe, den har inte hunnit längre än till soffkanten!) Det är en så väldigt BRA hög!! Jag fick så utomordentliga, aromatiska, delikata, adekvata, exceptionella, dekorativa, eminenta och extraordinära grej...ting. (Tänkte bara att jag skulle höja den intellektuella statusen på inlägget lite...)

Saker jag gått och tittat länge på men inte ens berättat för någon att jag ville ha. Och saker jag aldrig sett och ändå ville ha. Förstod jag så fort jag såg dem. Och saker jag högt och ljudligt önskat! 

Tänk så bra!

Till och med katterna är lyriska över klappen de fick.