Tiden går fort när man har roligt!

Härom dagen gjorde jag en iaktagelse som kändes rätt bisarr. För drygt ett år sedan förlovade vi oss, jag och M. Ett år!! I vanliga fall kanske man firar sån't, vad vet jag, men det kändes lite konstigt att göra det nu, när vi hunnit med så mycket mer sedan dess. Det kommer bli svårt att hålla samma tempo i fortsättningen...

Glad Lucia!

Nu vill vi önska alla vänner och läsare en glad lucia!

Ps. Teodors pappa nästan smälte, när han fick lussebesök av denna söte stjärngosse tidigt i morse.

Goood jul

För att vara en blogg med tavlor, kommer det väldigt få tavlor här. Men ni ska få något annat nu istället. Ett recept på ett bröd som smakar jul. Kanske lite för sött egentligen för att ha som matbröd, men december är ju ingen månad förknippad med sund mathållning, så då kan man väl få unna sig ett lätt onyttigt bröd också. ELLER så tar man det till kaffet istället för fikabröd, om man ändå mot förmodan försöker dra ner på kalorier. Då blir det, iallafall i jämförelse, jättenyttig...

Pepparkakslimpa
ugn 175 grader
5 dl socker
3 dl sirap
1 1/2 dl lingonsylt
2 msk kanel
2 msk ingefära
2 msk nejlika
3 tsk bikarbonat (alt 6 tsk bakpulver)
6 dl fil
6 dl mjölk
1 1/2 dl rågmjöl
7 1/2 dl grahamsmjöl
3 dl vetemjöl

Blanda ihop alla ingredienser. Smöra en långpanna och häll i smeten. Ställ formen i mitten av ugnen och grädda 1 timme och 1o minuter.
Avnjutes under vördnad med smör, ost och julmusik!

En lördagmorgon på vår gata

För ungefär ett år sedan vaknade jag av ett dån och att marken skakade. Den gången visade det sig att det berodde på en jordbävning. Så det kanske inte är så konstigt att det var det första jag tänkte på när jag vaknade på samma sätt härom morgonen. Fast denna gång fanns ett motorsågsljud med i bakgrunden också och efter några sekunders fundering fattade jag vad det var som gjorde att jag inte längre sov. Två gigantiska träd, som stod på år tomt, var på väg ner. Klockan 06.58 en lördag.
Blev så klart tvungen att kliva upp och se hur det gick till. På gatan hade redan flertalet grannar iklädda morgonrockar samlats. Vet inte om de precis räknat med att deras dag, som naturligtvis var en lördag även för dem, skulle börja så tidigt...
Uppe i den jättehöga björken flängde en polsk gubbe omkring med motorsåg, utan den minsta lilla säkerhetslina. När han började såga med sågen mot sig tittade jag bort. Hans svenska chef stod tryggt på marken och gormade order uppåt till sin anställde. När jobbet var gjort, träden nere och vår gräsmatta betydligt djupare på sina ställen än tidigare, ville den svenske ha betalt. MYCKET betalt. Trots att han inte hyrt med sig den utlovade liften. Hans argument till detta var att han riskerat liv där uppe i trädet... Jo, men inte sitt eget hänsynsfullt nog. Tror knappast han gav pengarna till polacken heller.

All inclusive

Har upptäckt en del saker med vårt hus... Saker jag inte riktigt fattade då för 5 månader sedan när vi tittade på det för första gången. Dels att det troligen byggdes innan elektriciteten var uppfunnen, eller åtminstone modern och "i ropet" eftersom det inte finns nå'ra uttag nå'nstans! Har räknat till 5 st på hela nedervåningen... Så nu ligger det eleganta skarvsladdar överallt. Sen har vi en dörr som leder till ett rum på 1/2 kvadratmeter. Orkar inte ens förklara varför, men det handlar nog mest om lathet hos förre ägaren.
Men härom dagen upptäckte jag ytterligare en sak. Det ingick en hustomte i köpet! Har sett honom några gånger. Första gången satte jag théet i halsen när den blå- och rödrandige toppluvan visade sig i köksfönstret. Det visade sig att under toppluvan fanns den förre husägaren. Han hade tydligen ärende in i garaget, där han lånade de verktyg han lämnat kvar åt oss. Sen dess har han varit här 5 ggr. En gång, antar jag, för att lämna tillbaka verktygen och en gång för att ställa iordning trädgårdslandet inför vintern. Och alla de andra gångerna??? Ingen aning. Undrar om han vet att han flyttat...?

Fars dag, mors natt...

Igår firade vi Fars dag för första gången. Ja, första gången inom familjen Egertz, vill säga. T var så ivrig inför detta att han tvingade upp sin mor kl 05.10... Jag bestämde dock att vi skulle vänta lite till med uppvaktningen, så istället satt vi vid TV:n en stund. (Märkligt att det faktiskt visas filmer den tiden på dygnet.) Sen var det dags, frukostbrickan och paket gjordes iordning och vi knatade upp för att väcka M. Fast T, som borde vara den som liksom står för firandet, dinglade slött i bärselen och missade alltihop för han hade för länge sen somnat...
Natten därpå tog M hand om Skrutt, så att jag fick sova och det var nog en minst lika bra present till mig.
Nu hör jag or oväckande gnisselljud från rummet intill, vilket betyder att det inom en minut kommer ett JAG-VILL-HA-MAT-NYSS-skrik. Vill därför skynda mig att skicka ett stort GRATTIS till S som fått sin lilla tjej nu. Och eftersom det inte rapporterats om någon ökad tillverkning av blodplättar i Norrland, gissar jag att allt gick bra. ;). Ser fram emot att höra mer om det.

Jag vet att mina inlägg inte precis duggar tätt... men denna gång är det inte alls mitt fel. Har helt enkelt inte tillgång till internet hemma nu. Tele2 behöver hela 4-6 veckor på sig att trycka in vår nya adress på datorn. Jo, sånt kan ju ta tid...
Och typiskt nog har det hänt massor som jag SKULLE kunnat blogga långa, roliga och intressanta inlägg om. Hör här:
1. Vi har klarat av flytten! Tillsammans med en skön blandning av folk, och bara ett glas och en keramikpumpa i kras. Jag sörjer inte förlusten av den senare...
2. Huset vi kommit till är fullt av egenheter. Kanske återkommer till dem vid ett senare tillfälle.
3. Teodor är förkyld. Fast det är ju inte roligt förstås...
Resten får jag avslöja i en uppföljare, för nu står det fika framdukat hos svåger och svägerska!!

Mitt hem, min borg...

Alltså, jag är inte helt förtjust att bo bland flyttkartonger. Allt tar så mycket mer plats efter att ha hamnat i bananlådor. Det som tidigare rymdes i en skrivbordslåda kräver, av någon outgrundlig anledning, minst TVÅ kartonger nu. Som sedan måste placeras mitt på golvet i vardagsrummet. Det står verkligen grejer överallt!! Nu har jag dock utvecklat en kvalificerad metod att ta mig runt i hemmets alla vrår, lådor till trots. Två jättekliv, tre knyck med höften och så ett skutt och jag är i köket. Ett jämfotahopp, en volt och några blandade småhopp senare befinner jag mig vid soffan. Det går som en dans...å, hej!

Dream on!

När jag var gravid var det flera som frågade om jag drömde konstigt. Det är tydligen rätt vanligt att man gör det. Men jag är ovanlig, jag drömmer knäppt hela tiden. Om räkspindlar i salladspåsar, enarmade fiskar och så'nt. De nio månaderna som just passerat var nog de lugnaste på den fronten. Men nu börjar det ordna till sig igen! I natt hade jag med mig min son under ett inbrott i en lägenhet, ägd av en gamal man. Vet inte vad vi var ute efter exakt, för allt jag minns är att vi stod i hallen och käkade torra kex... Vilket var synd, för det fanns ju jordgubbar i botten av den välfyllda simbassängen.
Sen drömde jag om S, som ska ha barn i november. Fast i min dröm låg hon på förlossningen samtidigt som jag. Hon blödde så mycket att det körde lastbilar i skytteltrafik för att transportera bort det och tillaga blodplättar av det. (Sorry, det låter äckligt, I know...) S var dock vid gott mod och förklarade lugnande för mig att jag inte behövde vara orolig. Plättarna skulle nämligen bara säljas i Norrland...
Jorå!

Miraklet!

Tillbaka på banan! Fick ju vänta lite, men den som väntar på nå't gott osv... Nu är han iallafall här, den sötaste killen ever!! Ska bespara er detaljer om förlossningen, för vem är egentligen intresserad av att höra om någon annans utdragna plågor? Nä, jag kan själv tröttna ur rejält på folk som gottar in sig fullständigt i sina egna berättelser, utan att inse att ingen orkar lyssna. Ska inte bli så'n nu. Men låt mig bara konstatera att det faktiskt var värt de 39 timmarna, vem kunde tro att jag skulle tycka det? Och ännu konstigare; jag har flera gånger hittills kommit på mig själv med att sakna förlossningen! Corny...

Något namn kan jag inte presentera här än. Vi har 2 förslag och givetvis har vi en varsin favorit bland dem. Idag har M nästan gått med på att låta mig bestämma, men det kanske bara var en smart taktik av honom, för nu har jag ju dåligt samvete för att jag kör över honom... Annars har jag kännt lite på "mammas lille hjärtegryn" och det känns inte het fel. Bara jag som röstat för där än. Nå'n på min sida?

D-day

Jag har en dålig egenskap. (Ja, EN...!) Jag är riktigt dålig på att vänta. Att vänta på julen (det brukar jag börja med i augusti, ungefär), att vänta på tåg (och det får man ju alltid, mer än man borde), vänta i köer på Ica Kvantum, vänta på att datorn ska plocka fram den där sidan jag knappade in för fem minuter sedan... you name it, I hate it.
Idag har jag övat mer än nå'nsin på att vänta, men har inte blivit ett dugg bättre. Några kloka råd, någon?

Livet från ett nytt perspektiv...

Nu har jag utarbetat en ny strategi. Eftersom allt ändå, förr eller senare, trillar ner på golvet är det precis där jag tänker spendera mina dagar nu framöver - på golvet! Åtminstone fram till eftermiddagarna, då M slutat jobbet och kan komma och dra upp mig därifrån. Det finns faktiskt en hel del jobb som kan utföras härifrån...
Min svägerska har, under två veckors tid, ständigt varit på mig och frågat om jag börjat packa än. Tydligen ser hon en poäng med att börja med det några veckor innan flyttlasset ska gå. Och kanske tycker hon att det kan passa bra att göra det när man ändå bara går hemma och väntar. Nå, idag kan jag göra henne glad, för nu har jag börjat!! Ett hyllplan i bokhyllan, innehållet i tre byrålådor och ett köksskåp = sex kartonger.

Sån´t som jag sysslar med för att slippa flyttpacka (jag kallar det "arbete med det egna företaget..."): Här en ny minitavla som, förutom passepartout, bara mäter 12x12 cm.

Efter en riktigt lyckad morgon (tog fel på fil och mjölk efter ett år med skånemejeriet, sprang in i sängkanten med höger knä före och drog sönder de enda jeansen jag får på mig) börjar det nu arta sig. Har precis löst dagens lunchproblem genom att se till att någon annan fixar den åt mig. Lunch är nämligen det svåraste som finns! Att ställa sig redan klockan elva på förmiddagen och steka korv (näe, naturligtvis äter jag mer fancy mat än så, men det var ett exempel) känns ju galet. Men redan klockan 12 är man vrålhungrig och inser att man borde börjat just för en timme sen... Vilket alltid leder till den kreativa lösningen fil! Men fil innehåller inte kostcirkelns alla delar, har jag förstått, så emellanåt kanske man skulle byta ut den mot annat. Undrar vad jag får idag...?

Igår var vi ute vid vårt blivande hus på ett nytt besök. Det gamla paret, som redan överöst oss med plommon, äpplen, squasch, sallad, persilja, blommor, hallon, rödbetor..., ville veta om det kanske var några av deras gamla möbler vi ville ha. Det...var det inte. Men vi spelar teater rätt så bra, med resultatet att vi nu förmodligen kommer att ha en del möbler i huset redan när vi flyttar in.

Jo, vi fick med oss lite mer hallon också!

Fick lite papper över och resultatet blev 4 små minitavlor i nytt format, typ 15x30 cm, med årstidsmotiv. Hoppas att de inom en snar framtid finns även som tryckta "litografier".

Ja, må jag leva...

2-o till mig! Jäpp, jag har gjort det igen! Sopproblemet tillfälligt löst, men det brukar ju inte dröja så länge innan det är tillbax. Idag sprang jag dock på en farbror i leggings och kjol vid soptunnorna, så det blev lite mer underhållande än vanligt.

Idag är det den 16:e, och en stor dag närmar sig med stora kliv. Kanske några tänkte sig att jag syftar på sonens ankomstdag, men nix. Jag tänkte snarare på MIN födelsedag! Anser att det är av yttersta vikt att jag inte glöms bort bara för att vi planerar klämma in ytterligare en födelsedag i familjen under denna intensiva födelsedagsmånad (sorry, E & D). Syster upplyste mig om att 2 av hennes 3 tjejer föddes 11 dagar för tidigt. Sitter så'nt i generna skulle vi hamna just på den 17:e...Näe, han får komma nästan när han vill men inte i morgon, för den dagen är upptagen! Och inte på lördag för då ska jag på bio...

Tillägg: Långa önskelistor kan delas ut på begäran.

På bild: En av de elva-dagar-för-tidigt-födda tjejerna som numera är 5 år fyllda och just tappat sin första tand!! Klart hon är lite stolt...

T minus 16...

Sexton dagar kvar. Undrar vem av oss som hinner först??


I förrgår föreslog min man en utflyktslördag, om vädret var lämpligt. Sån't gillar jag, så det sa jag ja till. Däremot fick jag inte veta vart, bara att det var till en plats jag inte varit på förr. Så i morse packade vi en picnickorg (det där lät tjusigare än det var - vi slängde ner allt i en sliten ryggsäck) och for. Vi hamnade på en plats som hette... Kil...Kj...asch, jag måste fråga M vad det hette, vänta lite.

Kjuge! (Inte konstigt att jag inte kom ihåg...) En naturskön plats med härlig utsikt och mäktiga stenblock. Lite typiskt M att välja ett resmål där det bara är uppförsbackar...men jag gillar honom ändå och denna gång är han förlåten, för oj, vad fint det var!

Som belöning för vår terrängpromenad köpte vi glass innan vi for därifrån. En varsin isglass. Om jag inte var så snabb i uppförsbackarna, så var jag desto kvickare här. Av med pappret och in med glassen...och sen satt jag fast! Precis som när man var liten och "råkade" slicka på ett järnräcke på vintern. Den här gången var det dock inte bara tungan, utan läpparna också, som frös fast! Blev helt paff, och samtidigt så full i skratt, men det är jättesvårt att gapskratta när en glass täpper till hela munnen. Kunde inte heller be honom ta fram kameran och ta en bild av eländet, så ni får använda fantasin här. Jag, lite Kalle Anka-näbb och så en glasspinne.

För er som undrar: jag har lossnat nu.

Jag vann!

Ville bara göra ett inlägg här och nu om min egen förträfflighet! Det finns nämligen inget så äckligt som organiska sopor och inget som görs mer motvilligt i det här hushållet som att just gå ut med dessa. Vilket naturligtvis bara gör dem ännu äckligare (de åldras inte med värdighet i rumstemperatur). Men nu har jag upprättat en tävling om vem som går ut med dem mest, jag eller min man. M är på jobbet och vet inte OM att tävlingen dragit igång, men livet är inte alltid rättvist...

Sop-poäng:
Jag: 1p
Min man: 0p

Sopberget på Vattugatan. Besparade er bilden på vad som finns under locket...

Det går inte snabbt...

...men det går framåt. Ibland har jag så många idéer att det liksom blir rusningstrafik i huv'et, och alla vet ju att i runingstrafik står allt still! Alla förslag på motiv vill fram samtidigt och tålamod är inget för mig.

Men om man vaknar redan 03.14 på morgonen, då hinner man med en del på en dag! Nu är t ex ovanståede tavla färdigmålad, en tavla inspirerad av ett lekrum och Briotåg. Dags för nästa!

Vårdcentralen får besök

Vårdinrättningar är en spännande värld. Att sitta i väntrummet (jättelänge) och titta på andra stackars patienter, till exempel... Om man ens får komma dit, vill säga. Vet inte om det funkar på samma sätt överallt, men i denna stad ska det mycket till innan de släpper in en.
Den här gången fick jag lov att komma, även om det dröjde en månad. Hade bestämt mig för att vara klok och kolla över alla födelsemärken, för att se om det fanns något intressant forskningsobjekt.
Blev visad till ett litet rum och hängde prydligt upp jacka och väska på kapphängaren. Lyfte blicken, insåg mitt misstag och slet snabbt ner samma jacka och väska från dropp-ställningen i ungefär samma sekund som dr Kirurg klev in:

"-Jaha, du hade ett födelsemärke du ville ta bort?"
"-Tja, jag har snarare jättemå..."
"-Ja, jag ser det. Jag gör så här: jag skickar en remiss till hudläkaren, det är bättre. Hej"
"-Öhh...hejsvejs"

Satt kvar en stund till och tittade på den stängda dörren, osäker på om det var dags för mig att gå. Tyckte inte jag fått valuta för mina 120 spänn (och uteblivna arbetsdag) riktigt och sneglade bistert på träspatlarna och lådan med förband, men kunde för ögonblicket inte komma på att jag hade något behov av varken stora glasspinnar eller plåster. Så jag gick.

Fläckar och bokstaven D

Två frågor jag brottas med mycket nu är "varför trillar allting ner på golvet?" och "hur kan det bli så mycket fläckar på kläderna?" Den första skulle nog de flesta vilja förklara med gravitationen, men det biter inte på mig. Det där vad-det-nu-är skulle lika gärna kunna fastna halvvägs, på en stol till exempel, där det inte skulle vara det minsta jobbigt att plocka upp det.

Vilket på något sätt leder till fråga numer två, för om det är något som faktiskt stannar på halva vägen, så är det saker som ger fläckar! Hade en elev i åttan häromdagen som pekade triumferat på mig och utbrast, lite väl högt i mitt tycke; "Du har en fläck på din tröja!" Några vänliga klasskompisar till honom försökte så gott de kunde hävda att fläcken tillhörde mönstret (leoparden) på jumpern (tack Elin och Louise!). Men sanningen var att ingen leopard ser ut så... Fläcken satt liksom utanför bild och var misstänkt lik en fettfläck. Resten av lektionen sneglade jag ner mot magen och det är inget bra sätt att få 14-åringar att bry sig om svensk grammatik. Men magen står ut, och även idag ståtar den med fyra nya fläckar!

Nä, fem...

Om 14-åringar och grammatik är en svår kombo, så är det inte ett dugg lättare att få nior att tycka det är roligt att skriva poesi. Det var veckans uppgift, men konstigt nog mottogs den inte av ett enda hurra-rop. Tur att jag förutsett detta! Istället läste jag Claes Erikssons "Bara ben" och gav dem i utmaning att skriva ett så långt stycke som möjligt, där alla ord började på samma bokstav. Hurra-ropen uteblev visserligen nu med (vad gör jag för fel?) men jag själv gick åtminstone igång på denna idé och naturligtvis vill ni läsa resultatet...?

"Det"
Den dansante dalmasen doktor Donner dinnerade dystert. Disken dominerade diskbänken. Den duktiga Doris Danielsson dammsög den dåsande dobermannen Dinos duvblå dyna, dramatiserandes "Den döende dandyn". Dessutom dikterade Doris dynamiskt den duktige djursholmarens dunderhit Diggiloo-diggiley".
Dalmasen deppade. Doktor Donners dåraktige dartpartner Didrik dissade dansbandsmusik, däremot diggade Didrik discolåtar. Detta danade doktorns djupa dysterhet. Dansbandet Dan-Danielz, det dög!!
Då det dagsgamla dillköttet delvis dinnerats, dryftades dagstidningen Dala Demokraten. Dråpförsök, dryckesvanor, dessutom diverse derbyn dominerade dagspressen denna dag. Dödstråkigt.
Då Danielsson dammsugit, diskades disken. Därefter drog Doris. Doktor Donner dumpade dillköttet då det doftade dynga. Drömmande dansade Donner döfräcka danssteg. Dvd-spelaren dånade Dan-Danielz delikata dansbandsdängor. "Diana, Diana, Diana..." drömsuckade Donner dovt. "Denna donna, denna drottninglika docka, denna dundersköna dam!" Diana doftade dahlior, dessutom Doves duschtvål. Donner dreglade darrande då Diana dominerade doktorns dagdrömmar. Dysterheten dalade...

/ den duktiga didaktikern

En blogganalfabet gör entré...

Eftersom alla andra gör det, så måste väl jag också? Jag har redan insett, allt för många gånger, att jag liksom hamnat lite efter när det gäller teknisk utveckling. Och har jag någongång INTE insett det, påpekas det allt som oftast av min svåger och svägerska. Okej, nu är jag kanske inte jätteförst med att blogga heller, även där får jag ge dem rätt. Men bättre sent än... osv.

Nu har jag gjort en plats i cyberspace åt mig iallafall, och här ska jag försöka hålla mig. Med lite dösnack, förmodligen, men i första hand med lite uppdateringar av mina tavor som ni ser här till höger. Eftersom tekniken hos mig...strular lite, är kvalitén på bilderna kanske inte bäst, men efterhand ska jag nog lära mig lite om det med.

Ses snart igen.